Har man levt ett tag har man oftast hunnit med att vara flera olika versioner av sig själv. Förhoppningsvis kan man kanske tillägga. I alla fall om man har som ambition att utvecklas och bli lite klokare med åren.
Alla våra jag
Jag tänker mig att vi har en personlighet med vissa huvuddrag som följer med oss hela livet, men att det ändå händer en hel del med ”den vi är” under resans gång. Olika händelser, val och erfarenheter formar oss. En del personer ändrar sig mer, andra mindre.
Ser man det över tioårsperioder kan det hända väldigt mycket, särskilt om man blir drabbad av något oförutsett. Men också om man medvetet letar efter olika sätt att utvecklas på. Är man en person som aktivt söker utveckling är det inte säkert att omgivningen hänger med i svängarna.
Samtidigt har vi ju alla våra jag inom oss. Vilket är en stor tillgång. För om man är medveten om att man själv har varit många olika personer i sitt liv kan man förstå att samma sak också gäller för andra. Det kan kanske göra det lättare att inte ta gamla oförrätter så personligt. Eller öka vår förståelse för att andra människors behov och intressen kan förändras. Det kan därför vara en bra idé att verkligen vara närvarande och lyssna på vad de personer vi har runt om oss faktiskt säger. Så vi inte låter bli att lyssna för att vi tror att vi vet vad de ska säga.
Mer eller mindre sig själv
Olika sammanhang kan göra det mer eller mindre lätt att vara den man verkligen är. Kanske upplever man att man behöver gå in i en roll för att inte riskera att… ja, vaddå?
Ibland är man kanske med i ett sammanhang mera för att man är rädd för att vara utanför, än för att man verkligen vill vara med. Det brukar sällan vara upplyftande. En bra kontrollfråga kan vara: ”får jag mera energi av den här aktiviteten/personen/sammanhanget, eller gör den mig trött?” Om du mest blir trött är du förmodligen inte i det sammanhang du egentligen trivs med.
Vara sann mot sig själv
Att vara ärlig mot sig själv och andra med vad man vill och behöver gör livet så mycket enklare. Därmed inte sagt att man alltid ska sätta sina egna behov först. Eller köra över alla andra. Men är man ärlig blir det definitivt mycket lättare att hitta andra personer som vill och behöver samma sak som man själv. Och vad man vill och behöver kan förändras genom åren.
Det händer en annan viktigt sak om man håller fast vid personer och sammanhang som man egentligen inte går igång på längre. Man fyller upp utrymmet i sitt liv med saker som känns ”nja”. Och då blir det ingen plats kvar för saker som känns ”YES!!!”. 🙂
Kärlek eller rädsla?
Ibland kan anledningen till att vi stannar i olika relationer eller ”håller masken” i vissa sammanhang vara att vi är rädda att såra någon annan. Men betyder det i så fall att man tror att den personen är oförmögen att hitta andra vänner eller sammanhang på egen hand? Det kan såklart vara sant i vissa extrema fall. Men annars är det ju ett ganska förminskande sätt att tänka om någon annan.
En relation som bygger på att man är rädd för att såra varandra handlar definitivt mera om rädsla än om glädje och kärlek. Men rädsla är ingen positiv känsla. Den gör allting mindre. Rädsla är raka motsatsen till kärlek. För kärleken behöver inte låtsas. Den försöker inte hålla fast eller manipulera. Den är en rakt igenom positiv och hög känsla. Den vill andra väl. Även om det ibland innebär att man mår bättre av att vara på olika håll.
En annan anledning till att hålla fast vid aktiviteter och personer som man egentligen inte gillar kan vara att man är rädd för att bli ensam. Men det är ju skillnad på att vara själv och på att vara ensam. Att bara vara med sig själv behöver inte betyda att man känner sig ensam. Och det kan ibland vara det absolut bästa man kan göra om man vill ta en liten timeout och fundera på vem man är och vem man vill vara framöver.
