Att längta efter något kan både vara en skön och en obekväm upplevelse. Att se fram emot något som man vet kommer att hända känns ju bara trevligt. Men att längta efter något som känns avlägset och kanske omöjligt att uppnå, det är något annat.
Längta efter något omöjligt
När man längtar väldigt intensivt efter något kan det förstärka medvetenheten om att man inte är där man skulle önska att man var just nu. Kanske har man också tidigare försökt uppnå det där man längtar efter utan att lyckas. Minnet av att ha misslyckats tidigare smittar av sig, och det kan till och med bli så att man blir arg på den där saken man egentligen längtar efter. Det kan kännas omöjligt redan innan man ens försökt.
Det som händer med vår energi då är att vi flyttar fokuset från det där härliga vi längtar efter till vad vi vill undvika. Vi ställer in vår frekvens på eventuella negativa konsekvenser och skiftar våra känslor från lust till rädsla. Att man känner obehag när man tänker på det man längtar efter är enligt attraktionslagen en indikation på att man fokuserar på fel sak.
Vad är ouppnåeligt?
I stor utsträckning är det vi själva som sätter gränsen för vad som är möjligt och inte. En del gör det till en livsstil att leva lite försiktigt och nöjer sig med det som känns säkert och givet. Kanske har man fått lära sig att man inte ska inbilla sig att man kan göra eller få vad man vill. Eller så har man kanske gått på en riktigt nit någon gång och är rädd att något liknande ska hända igen. Man är hellre en aning missnöjd än riskerar en ordentlig besvikelse en gång till. Andra går på nit efter nit och slutar ändå inte försöka. Många av de som kommit på stora uppfinningar hamnar i den här gruppen. Utifrån sett kan de nog verka lite galna, men jag tror det mest handlar om hur man ser på att misslyckas. Och förstås på hur gärna man vill lyckas.
Så finns också de där som gör det som inte borde gå. Som humlorna. Eller Eddie the Eagle. Det finns inget som säger att de skulle kunna flyga men de gör det ändå.
Att våga misslyckas
Man skulle kunna tro att det är optimalt att vara självkritisk. Då borde man väl bli en ödmjuk och bra person? Det beror på skulle jag säga. En person som ofta fokuserar på det den upplever som fel med sig själv har sitt fokus på det som är dåligt. I det läget är man ganska bra på att se hinder och hålla tillbaka sig själv. Är man överdrivet självkritisk kan man även ha en tendens att förstora upp det man uppfattar som misslyckanden. Då är det lätt hänt att man hamnar i ett läge där man för allt i världen vill undvika att göra saker värre. Vilket gör att det känns väldigt onödigt att längta efter något som förmodligen ändå är omöjligt att uppnå.
Då kan det vara bra att komma ihåg att man faktiskt kan påverka reglerna i sitt liv. Det kan också vara värt att fundera över var de hårda reglerna kommer ifrån. Kanske har man snappat upp dem från andra personer och sen bara anammat dem som ”sanningar”? Det finns ju också flera ordspråk på det temat. Men du bestämmer faktiskt själv vad som är möjligt eller omöjligt i ditt liv.
Vems regler?
Man kan ägna ett helt liv åt att försöka leva upp till regler man inte vet vem som har bestämt om man vill. Och kanske låta någon annan avgöra vad som är möjligt eller omöjligt. Eller så kan man fundera över vad man själv tycker. Här kan våra känslor vara till bra hjälp. Känner vi irritation när vi försöker göra ”rätt” kan det tyda på att vi försöker leva efter någon annans värderingar, och att de faktiskt krockar med vad vi egentligen längtar efter och tycker är viktigt. Rädsla för att misslyckas eller för att göra någon annan besviken kan ta död på vilken dröm som helst. Men det är ju faktiskt också så att ett misslyckande och ett icke-försök i de flesta fall genererar precis samma sak: ingenting.
